Att ha förlorat en vän / B



Första cigaretten sen 31 Maj.

Satt ute på balkongen efter att ha snott en av brors cigaretter, då jag egentligen slutat.
Men jag blev så jävla arg.
Utan någon som helst anledning ville jag bara ställa mig upp och vråla.
Så jag tog en cigg, och satte mig ute för att titta på den svarta himlen.
Inga stjärnor inatt, bara månen.
Och jag började tänka på en av mina vänner som tog livet av sig för lite mer än fem månader sedan nu.

Rökte halva ciggen, skickade en tyst bön till henne, och slängde sedan resten i busken efter att ha släkt den.
Gick in igen, och till toaletten för att tvätta händerna.

Men lyfte handen till ansiktet en kort sekund, och vips så rusar minnena igenom huvudet.
Hon.
Cigarett röken på händerna tog mig tillbaka till de tiderna då hon fortfarande levde.
Då det var hon och jag i klassrummet.
Skolk, cigaretter och delande av skratt.

Vad hon än gjorde och vad som än hade hänt, så var hon ändå en av de få människorna som jag verkligen hittat en kontakt med.

Har ni någonsin träffat en sådan människa?

En människa, som första få sekunderna ni träffas, så finner ni att ni har allt gemensamt.
En människa, som tittar på dig efter en dag, och säger vad hon tror du är.
Om det hade vart någon annan människa så hade du skakat på huvudet och bråkat om saken.
Men den här människan sätter det på ett sådant sätt att du bara kan stå där, förstummad.
För hon ser dig.
Inte vem du tror dig vara, utan den du verkligen ÄR.

Det var vi två som rökte på i parken under lunchen.
Det var vi två som snortade krossad damp-medicin på skoltoaletten.
Det var vi två som alltid sprang ut på 5 minuters rasterna för att röka.

Och nu är hon inte här längre.

Jag vill aldrig glömma henne, för hon var verkligen en fantastisk människa.
Lite av en hippie med världens största hjärta.

Men jag vill inte minnas henne heller, för jag är rädd att jag ska lägga till detaljer som inte var där förut.
Att den hon verkligen var ska blekna bort och ersättas med ett fantasifoster.

Det krossade mig när jag fick reda på hennes död.
Fullständigt förstörde mig invändes.
Jag hade inte riktigt umgåtts med henne på ett helt år, då hon hoppade av skolan och hamnade i fosterhem och allt.

Men...
Jag adopterar människor.
Och vad som än händer, hur lång tid som än passerar så är de alltid in-karvade i mitt hjärta.
Det blir mina barn på ett sätt.
Som med M.
Jag tänker fortfarande på henne som ett oskyldigt litet barn ibland.
Och jag känner mig så jävla skyldig när jag låter henne fortsätta med allt det här.

Men jag förstår hur hon känner sig.
Jag förstår att detta är ett behov som inte går att mätta.

Jag vill bara inte att nånting ska hända M.
Jag känner mig fortfarande skyldig för att min vän dog.
Och det känns som om jag dog inombords igen när jag kände den där cigarett-lukten på mina händer.

Jag önskar  att jag hade sagt till henne hur jag kände, innan hon dog.

Och innan jag avslutar detta inlägget, så är den en sak jag måste skriva ner.
Få ut ur mitt system innan det är för sent.

M, du är viktig i mitt liv.

Glöm aldrig det.
Jag vet att jag har svårigheter att visa det.
Att vi närapå aldrig har kramats.
Att min rädsla för att säga 'Jag älskar dig' kan misstolkas eller komma att flyga in genom ett öra och ut det andra, för de tre små orden kastas omkring utan någon som helst tanke nu för tiden.
Även nu har jag svårigheter att skriva dom.

Men du ska veta att du har en speciell plats i mitt liv.
Att jag respekterar dig.
Du är en sån människa...hur ska jag förklara..?
Om du hade sagt till mig att alla i USA dansat tango med en enhörning igår, så hade jag litat på ditt ord utan minsta tvekan.
Du är en fantastisk människa, M.
Glöm aldrig det <3

On A Side Note:
Jag respekterar dig = byt ut mot tre andra små ord.

Kommentarer
Postat av: Yumi

sv: Aaw, det värmde och muntrade upp mig. tack för att du tog dig tid att skriva det där! <3 puss :*

2009-08-07 @ 10:41:13
URL: http://inspirasian.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0