rainbee

Satte mig ner för att göra franska-läxan, men ni vet ju här det är.
Man har datorn en halvmeter ifrån en och så blir man distraherad.
Gick på på Lookbook för att kolla lite stilar.
Och min favorit var nära toppen ännu en gång.
Så tänkte jag att jag lika väl kan titta in hennes blogg.
Jag menar, hur lat får man egentligen vara?
Här har man följt den här tjejen på Lookbook i mer än 2 månader, men ändå har man inte orkat kolla upp hennes blogg?

Och vet ni vad jag får reda på?
Den här sjukt vackra tjejen som jag är så jävla avundsjuk på har lidit av en ätstörning.
Inte bara det, hon hade före-bilder upplagda på bloggen.
Och inte bara DET, utan det är HON som är tjejen på min favorit bild som jag haft som en påminnelse i min mobil;

MÅSTE göra läxor nu, men tänkte bara skriva en KORT uppdatering.
Var ute och festade igår.
Ungefär 90% av vännerna åt mat, men jag såg till att dansa extra mycket för att bränna kalorier.
Jag är så jävla pepp just nu.

Var där i 7 timmar och dansade 85% av tiden, om inte mer.
Duktigt? Det tror jag nog.

Jag satt i soffan när en plötslig tomhet övervällde mig.
Djupt nere i magen, som sög all musten ur mig.
Vad skulle kunna hjälpa mot denna tomhet, undrade jag?
Kanske några av kakorna mamma & pappa nyss köpt?
Nej. Ush va äckligt.
En macka?
Uah, nej.
Någon slags mat?
Ush, va illamående jag blev av tanken
Så det var ingen hunger då.

Så föreställde jag mig hur jag skulle sitta på soffan, knäna ihop och ett stort mellanrum mellan låren.
Och suget i magen försvann.
Ersattes med tillfredsställelse.

Chokladpudding med endast 101 kcal!
Man får en stor skål som man blir alldeles proppmätt på inom närmaste 5 minuterna ( ia lla fall jag.) och detta har förhindrat mig från att hetsa på all skit vi har hemma.

2 äggvitor
1msk socker
1msk kakao.

Vispa äggvitor och socker tills det blir pösigt och 'hårt'.
Lägg sedan i kakao och vispa lite till.

Jag la in min skål i frysen en stund, så att det blir en mindre fluffig konsistens.
Lika gott ändå.


Jag läste detta recept på en blogg häromkvällen.
Känner mig så jävla hemsk att jag inte kan itta vem som det.
Om någon som läser denna lilla blogg känner igen att dom skrivit ett inlägg med detta recept nyligen, skriv!
Så kan jag länka dig på våran blogg!

Klockan har nyligen slagit 01.00 när jag börjar skriva detta inlägget.
Jag håller på att rensa igenom min hotmail inkorg.
Då det gått några dagar, om inte mer än två veckor, sen jag kollade min inkorg sist, så hade jag närapå 300 olästa meddelanden. Över 200 av dom från bloglovin.

Idag, efter lite sömn, ska jag sätta mig ner, blunda och andas djupt.
Och för mitt inre öga ska jag föreställa mig hur jag vill se ut.
Vart är jag påväg?

Höftben, nyckelben och slanka ben.
Skinnyjeans, slappa linnen som avslöjar nästan alltför mycket av en spröd liten kropp och armband som glider upp till överarmarna när jag sträcker mig efter något på en hylla.
Jag ska föreställa mig allt.
Fem-tio minuter ska jag bara sitta där och för mitt inre öga föreställa mig framtiden.
Det ska inte förbli drömmar.
Det ska bli min framtid.

Och sen ska jag äntligen sticka iväg till gymmet.
Gymma så duktigt att jag vaknar upp med värkande muskler och gott humör på måndag.
För jag klarar verkligen inte av det här mer.

Igår fick jag ett raserianfall som slutade upp med att jag satt i mitt rum och gröt.
Varför?
Det var ju ingenting som hade motiverat raseriet som la sig över mig som en tjock filt.
Ingenting i omgivningen i alla fall.
Varför blev jag då arg?
För att jag inte är smal.
För att jag inte gymmar.
För att jag inte har ett mellanrum mellan mina lår när jag står med knäna ihop och för att jag inte har skarpa nyckelben.

Jag ändrade bakgrunden osv för tillfället.
Bara tills helgen är här.
Då ska jag & M ta och komma överens om en bakgrund vi båda gillar, och kanske försöker vi klistra ihop en ny banner också som är ganska snygg.
Men för tillfället får ni nöja er med detta.

Hur ska jag förklara?
På sista tiden vet jag inte vad som har hänt med mig.
Det började med att jag började tappa så äckligt mycket hår. Verkligen stora klumpar.
Detta skrämde mig halvt från vettet.
Jag började bli väldigt noga med att dricka min Vitamin B brustablett från Apoteket på morgonen.
det är de där brustabletterna som heter 'B-active'.


Men det är inte bara håret.
Långt ifrån.
En oförklarlig trötthet har sköljt över mig, och jag kan knappt stå upp på benen ibland.
Så trött att jag får kämpa för att inte titta i kors.
Jag har börjat somna på bussarna.
I skolan.
På lektionerna.
Jag har aldrig vart så trött förut.


Det är inte för att jag äter dåligt, för det gör jag verkligen inte.
Jag äter normalt, i ett desperat försök att faktiskt hitta orken att stanna vaken på lektionerna.
För jag kan verkligen inte slacka av nu.
Inte nu, sista terminen i skolan och allting.
Jag vill bli klar med allt.
Få det överstökat.

Kanske är det för att jag inte gymmat?
Jag orkar knappt släpa mig upp ur sängen på morgonen, och gymmet?
Gymmet verkar som en omöjligt plats att nå just nu.

Någonting hände idag som gjorde en liten vändpunkt för mig dock.
Jag stod i mataffären.
Tänkte köpa någonting att äta.
Stilla detta sötsuget som grävde i mig för tillfället.
Tog en Yoggi och tänkte att det skulle mätta mig länge.
Men sen sökte jag mig till kakorna.
Tittade på Ballerina Choco.
Bara 13 kr för ett paket.
Jamen det kan man ju ta! Vilket bra kap!
Tog ett paket, och vandrade bort mot godiset.
Och för varje steg kände jag hur jag själv blev tyngre och tyngre.
Stannade upp och tittade ner på paketet.
Nej.
En liten röst viskade i mitt huvud att det ABSOLUT inte var värt det.

15 minuter senare, och jag står fortfarande där och biter mig i tummen.
Varje gång jag rör vid någonting säger en liten röst i mitt huvud att nej, tänk inte ens tanken.
Det är inte värt det.
Kalorierna är lika med vikt är lika med självförakt.
Och ändå kan jag inte slita ögonen från godiset.
Jag vill ha någonting.
Men jag vill inte ha de övermäktiga kalorierna.

Jag och M har inte setts så ofta på sista tiden.
Kanske en eller två gånger har vi träffast på i korridoren.
Men annat?
Knappt alls.
Sms, MSN och telefon har inte använts, och vi har vart för upptagna av våra egna liv för att hinna med varandra känns det som.

Funderar nästan på om jag borde sätta en bild av M i plånboken, precis bakom kreditkortet.
Så varje gång jag tar fram kortet för att köpa mat eller något liknande, så kommer jag att se hennes ansikte.
Det kommer att ge mig styrkan att tacka nej, hoppas jag.

 

Den här bruden har jag börjat följa på youtube.

Min nya idol? Troligen. Jag är så JÄVLA avundsjuk på hennes kropp.

Förlåt för dålig uppdatering, men jag har mått så himla dåligt på sistone.

En konstant huvudvärk, feber-aktig känsla och en trötthet som inte går att förklara. De mest simpla saker kan få mig att lägga ner huvud på ett bord och sova i tolv timmar.

Misstänker att jag håller på att bli sjuk igen, vilket endast kan frambringa en djup suck.

Tog laxeringstabletter tidigare idag och har skitit tills det kom blod. Och inte lite blod heller.
Borde man vara orolig?
Jaja...

Vad gör man inte för att gå ner i vikt?

Jag har 9 naturdiet i kylskåpet.

Och morsan har gått med på att låta mig skippa middagen och ta en sådan istället,f rö att skaffa mer plats i kålskåpet.

Hoppas det funkar som en bra detox på sötsaker, för mina krom-tabletter är slut.

 

 

Jag själv.
Det är mitt egna fel.
Jag är så ledsen att jag är arg.
Och jag är ledsen för att jag är fet.
Jag är fet och äcklig och jag vill inget hellre än att skära bort allt fettet.
Eller, hellre, krypa ihop under sängen och inte kräla fram igen förrän jag är smal och fin och vacker.

Jag hatar verkligen att jag kan känna att jag gått upp i vikt.
Jag vill klösa och klösa tills det inte finns något kvar.
Skära upp armarna och skära bort fettet.
Jga vill grina som en jävla liten barnunge, men det finns en liten låga inom mig som fortfarande brinner starkt.

Nu ska ni få ta en titt i mitt nyinköpta anteckningsblock som jag använder som 'day-planner'.
Jag finner mig själv tvungen att titta upp när morgondagens bussar går, vilket är jättebra, för då slipper jag stå på busshållplatsen och frysa arslet av mig i tjugo minuter.

Sedan drog jag ett svart streck framför alla tiderna så att jag kan markera av när saker och ting är klara.
Detta kommer troligen få mig att känna mig duktig och mer motiverad till att få saker och ting gjorda.

Nu ska jag snabbt städa i ordning i mitt rum innan jag går och lägger mig.
Imorgon får vi se om jag hinner prata med M något om att sätta upp en Tävling.

Nu ska vi se hur mycket jag kan gå ner tills den 1 Februari.

Vikt ( med svullo-mage av mens & förstoppning.) ;
10 Januari ; 68kg.


Den 1 Februari, tidigt på morgonen, så skriver jag upp min vikt.

Fy fan.
Hittade ingen bra 'dayplanner' någonstans.
Alla började dagarna klockan 08.00 och slutade 19.00.

Så vad gjorde jag?
Jag köpte ett litet fint anteckningsblock. En liten blåaktig journal med många linjer på sidorna.
Och så gör jag helt enkelt så att jag skriver in tiderna.

Kanske bättre så?
Jag vet inte.

Jag kommer att försöka hitta det bästa sättet att skriva i den här lilla boken, och sen kanske jag tar en bild så får ni se hur jag skrivit?

Imorgon börjar skolan.
Vad gör jag här?

JO! JUST DET JA!
Idag fick jag min mens.
Äntligen.
En månad för sent.
Nu är den här.
Vilket betyder att snart är svullo-känslan borta.
Snart är ömmande tuttar borta.

Imorgon, kära läsare.
Imorgon börjar hard-core motherfucking skinny ass året.
Lite kalorier.
Mycket träning.
Mycket plugg.
Mycket glöd.
Inga fucking ursäkter.
Ingen fucking hets och ingen fucking undanflykter.
Schemat skall följas stenhårt om jag så kommer att bli tvungen att säga upp allt socialt liv.
Jag ska för fan gå ner så jävla mycket jag bara kan denna månaden.

Nä, nu får jag fan ta och ge mig.
Imorgon ska jag sticka till affären och köpa en 'dagsplanerare'.

Så får jag skriva kvällen innan vad som skall hända / intas följande dag.

Min mens kom inte förra månaden alls, men jag misstänker att den är på väg nu med tanke på att tuttarna är så förbannat ömma.
Kylan+is + dåliga skor gör det praktiskt taget omöjligt för mig att gå långa promenader med hunden utan att trilla omkull minst trettio gånger.
Jag har svårigheter för att sova.
Jag är förstoppad.
Och jag har, för typ en vecka sedan, tagit min sista cigg.
Vad resulterar allt detta i då, må ni undra?

Jo, viktökning.
3 Kg.
Jag vaggar runt här och gråter dagarna i ända, för jag känner mig så förbanant fet och ful och äcklig.

Ush.
Kan mensen bara inte göra sitt besök, tarmarna fungera och kylan försvinna?
Sömnen kan jag klara mig utan.
Bara jag slipper den här svullo känslan!

 

Idag blir det gym för mig. Och det kan jag behöva, så degig som jag har blivit. Mamma blir tjockare och tjockare. Och jag ska bli smalare och smalare.

Okej.
eftersom jag antar att M fortfarande sover, så blir det väl jag som får blogga om mina siffror först?
Ush, jag har haft ångest för det här i veckor nu, och det hjälper inte att jag gått upp istället för ner.
Nåväl.
Här kommer mina siffror.
Och som sagt, jag är tjockisen av mig & M.

Det känns så sjukt när jag står där framför spegeln.
Det är inte jag som stirrar tillbaka.
Hur kan jaga vara så fet?
Så äcklig?
Så förbannat ful?


Listan med imperfektioner blir bara längre och längre, och jag vill lipa.
Riva av all huden.
Skära bort allting.
Börja om från början.
Börja mitt liv rätt.

Det är så hemskt att genomlida varje dag, och se vackra människor överallt.
Och veta att man aldrig ens kan komma i närheten av att vara lika söt.
När man inte kan möta sin egna blick i en spegel, för man vet vad man kommer att se.

Jag är inte lycklig.
Jag är inte glad.
Jag är en patetisk varelse till människa som går runt och lipar över att jag ser ut som skit.
Men så gör jag inte heller någonting för att se bättre ut.

Och jag vet att man alltid säger så.
Att 'i år ska jag börja mitt nya liv' och 'jag ska göra dittan och datten'.
Tro mig, jag vet.

Men om jag inte tar tag i mitt liv nu så vet jag vart jag kommer att sluta.
Dom kommer att hitta mig med uppskurna handleder i badkaret.
Och inte kommer jag att ha lämnat något vackert lik bakom mig heller.
Fet och ful ända in i döden.

Jag känner mig uppblåst, rund och äcklig.
Funderar starkt på att ta två laxeringstabletter.

Natten innan julafton spenderade jag att gråta i sängen.
Julaftonsmorgonen spenderade jag att gråta i sängen.
Hur kan man lida så sjukt mycket av att det är en 'speciell' dag?

Hoppas för det mesta av viktökningen inte endast beror på maten jag har tryckt i mig, utan på min mens som är 16 dagar försenad.
Eller ja.
Den brukar dyka upp den 10 varje månad.
Förra månaden dök den upp runt den 20.
Betyder det att mensen endast är 6 dagar försenad då?

Nej ush.
Känner verkligen inte för att blogga.
Och jag är så sjukt rädd för att lägga upp vikt osv på bloggen på nyår.
Jag har aldrig berättat för någon om min högsta vikt.
Och min nuvarande vikt?
Så fullkomligt äcklande.
Jag är inte ens i närheten av ett bra bmi.
-suck-
Jag är så jävla äcklad av mig själv.