rainbee

Ibland blir jag bara så trött på allting. Skolan, maten, vikten. Att kämpa dag efter dag med att inte äta så mycket, men ändå så står siffrorna i stort sett still på vågen. Jag vet att man ska ha tålamod, att man ska ge det tid, men jag vill rasa i vikt. Jag älskar det uttrycket, det låter underbart.
Jag trivs dock med bantingen, jag trivs med att inte äta så mycket. Att kunna motstå, att känna kontrollen. Att slippa ångesten. Som sagt så hatar jag känslan av att vara mätt, och förhoppningsvis går jag sakta men säkert ner i vikt om jag undviker det.

Idag skall jag göra kycklingsallad till mig och familjen. Det är bra, för så länge dom äter med en, så märker dom inte hur mycket (lite) jag själv äter. Dom är så upptagna med hur mycket dom själva gluffsar i sig, att man bara kan säga att man sitter med sin andra portion.
Mamma har ju i alla fall börjat märka hur jag undviker maten. Jag äter aldrig tillsammans med dom längre, så dom frågar varje dag vad jag har ätit. Exakt vad jag har ätit.

Det verkar som om det kommer vara rätt många modevisningar den här helgen. 6 stycken om dagen på torget, samt inne i stan. Jippie! Thinspiration ^^ Fast antagligen kommer modellerna vara feta, som vanligt på "allmäna" modevisningar. Jaja, åtminstone så kan man ju titta på kläderna!

Ingen bra helg. Jag längtar tills imorgon.
Den här veckan innebär åtminstone två dagars "xtreme-fasta", då födointaget enbart skall bestå av vatten och te.
Sedan är det, precis som jag skrivit förut, en måltid om dagen som gäller. Helst tomatsoppa eller sallad.

Påtal om fastan, så är det så lätt att tappa kontrollen under de dagar man har sagt till sig själv att man får äta. Det gäller att se dom som att fastan fortsätter, och att man har sitt bestämda mål om dagen som man äter. Jag funderar på ett veckoschema som ser ut ungefär såhär:

• Måndag: Fasta
• Tisdag: Fasta
• Onsdag: Sallad med kyckling
• Torsdag: Tomatsoppa
• Fredag: Fasta
  

eller..

• Måndag: Tomatsoppa
• Tisdag: Litet mål (ex. sallad eller tomatsoppa)
  
• Onsdag: Fasta
  
• Torsdag: Fasta
  
• Fredag:Litet mål (ex. sallad eller tomatsoppa)

Om man ser hela veckan som en fasta, och inte bara dom "mat-fria" dagarna, så är det nog lättare att klara sig. Att vara beslutsam från början tillslut. Och för att inte tala om att slippa ångesten.


Det var ingen modevisning den här helgen, till min besvikelse. Hade förväntat mig att jag och B skulle åka dit och spana in smala modeller. Men den är fredag-lördag-söndag nu till helgen istället, hur bra?
Stod någonting om en tävling också, är inte det samma grej som för ett par helger sedan? Det verkar inte så.

Imorse tvingade jag mig själv att gå upp på vågen.
Och jag bröt ihop och grät av lycka, för jag hade inte gått upp nånting. Istället hade jag gått ner 0.4 kg.
Men jag kan inte riskera det igen.
Så jag åt en liten frukost av vaniljyoghurt och fullkornsbröd ( KRAV och Nyckelhålsmärkt.) och nu ska jag strax sätta mig ner och börja göra alla läxorna för denna veckan.

Jag vill verkligen inte känna sådär igen.
Skräcken för att man ska gå upp i vikt.
Skräcken för att bli fet.
Att bli större.
Att förlora allt som man kämpat för.

 Idag blir det nästan ingen middag i alla fall.
Jag vet att mamma kommer att göra något, men jag kommer att bli mätt fort om jag äter långsamt och tuggar allting extra länge.

På måndag blir det 2 dl yoghurt till frukost ( 45x2=90 kcal )
På tisdag blir det ingenting.
På onsdag blir det 2 dl yoghurt igen.
På Torsdag blir det ingenting.
På fredag blir det två knäckebröd.

Sådär Nu är i alla fall veckan planerad.
För att inte tal om att det är fotografering i skolan denna veckan.
USH. Gissa vem som kommer att se fetast ut?

 Helt ärligt känner jag för att böja mig över toaletten och spy just nu, eller att bara sätta mig i ett hörn och gråta.
Det var planerat att jag endast skulle äta sallad med kyckling idag.
Men så blev det så JÄVLA mycket mer.
Små saker som tillslut blev en stor hög.
Och allt jag kan göra är att darra av skräck för hur mycket jag kommer att gå upp.
Jag kommer inte att våga gå upp på vågen imorgon och se hur mycket jag återfått i vikt.
Jag kommer inte att kunna äta nånting.
Det känns som om hela fastan var för ingenting. 99 timmar utan mat till ingen som helst jävla nytta.
Som om jag har tänjt ut magsäcken och nu förtjänar jag inte något förutom vatten.

Jag tål inte synen av mig själv just nu. Känns som om jag är gravid, så mätt är jag, och är det nånting jag hatar, så är det att vara mätt.
För mätt pekar på att man har massa fet mat i magen, som kommer att sluta upp på magen eller på låren.
Jag var ju så stolt över mig själv.
Mat är inte värt besväret.
 Imorgon kommer jag endast leva på en diet mix, och på måndag, onsdag, torsdag och fredag kommer jag ännu en gång att tvinga mig själv att fasta, som straff för min dåliga självkontroll.
 Lyckligtvis kommer jag att dela fasta dagarna med M. Så man är ju inte helt ensam.

För några minuter var jag nära att bryta min fasta, nu när det bara är 8 timmar kvar.
Pappa har köpt hem baguetter och jag vet inte vad, och längtan efter nybakad baguette med ost, tigerkaka och mjölk var EXTREMT stor.
Men så gick jag på vågen.
Jag blev lite smått besviken att bara ha gått ner 2.6 kg, men så tog jag av mig alla smycken och allt, så försvann ännu 4 hekto.
Så 3 kilogram totalt.
Ska väga mig imorgon också, då HELA fastan är klar.
Kanske har jag gått ner något till dess också.
Det sorgliga är att jag inte vägt såhär sen jag gick typ i åttan.
 Och jag VÄGRAR ge upp nu.

Jag är absolut inte hungrig, dock doftar allting ljuvligt.
Var med två klasskompisar i bamba idag, där det serverades ugnsbakad falukorv och potatismos.
Jag tittade på deras mat, medens jag satt med mitt vatten, och mådde VÄLDIGT illa.
Det såg allvarligt ut som hundspya.

Det värsta är väl ändå att folk börjat märka att man inte äter.
Mina två klasskompisar började prata om att köpa bullar och godis till mig, och när jag sa ’Nej, tack’, så ville dom tvinga på mig Smarties, som jag knappt kan motstå.
Men nej, det blev inget Hemköp över huvud taget ( tack gode gud.) utan det blev långa promenader istället.

 Imorgon är det modevisning, så då får man troligen se många smala människor, och efter det är det sallad med små kycklingbitar.
Efter detta blir det bara en måltid om dagen. Så man får tänka JÄVLIGT noga med vad man väljer.

Kom precis hem från ännu en kväll spenderad med M.
Kollade bland annat på Top Model, Lyxfällan och Hell’s Kitchen.
Sedan torterade vi varandra genom att säga massa underbara maträtter som vi vill ha men inte kan få;

Pommes frites med bearnaisesås.
Oxfilé, klyftpotatis och ännu en gång bearnaisesås.
Ugnsbakad potatis med smör.
Älgfile.
Pizza.
Hamburgare med smält ost.
Pasta med gräddsås.

Jag praktiskt taget dreglade, men magen gjorde sig inte påmind.
Och jag måste faktiskt säga, att om en skål med pasta dränkt i gräddsås hade ställts framför mig, och en banan, så hade jag valt bananen om något.
Tänker INTE bryta min fasta nu.
Bara en dag kvar. 24 timmar.
Jag SKA klara det.

 Som jag skrev förut så bakade jag två tigerkakor och två pizzor ( dränkta i ost, mozzarella, skinka, tomatsås och olivolja.) men jag åt inget själv.
Känner mig dock EXTREMT skyldig att jag gav M en pizzabit och en bit tigerkaka.
Hon FÖRTJÄNAR bättre.

Slogs just av yrsel igen när jag skulle gå upp och öppna dörren, så att hunden kunde komma in i mitt rum. Och hemma hos M så kändes det som om hela världen bestämde sig för att rulla runt, men det blev bättre när jag fick ett glas vatten.
Förhoppningsvis glömmer jag inte att ta med vattenflaskan till skolan imorgon.

 Nu är det dags att göra läxorna som ska in imorgon, och sedan blir det bums i säng.

Ledig idag, vilket känns bra :) Haft tid att lägga ansiktsmask och sånt där som man aldrig hinner annars.
Sedan har jag varit ute och cyklat med B, rätt så långt också för den delen!
Nästa vecka skall jag fasta i ett par dagar, dvs enbart vatten och te. Efter det är det ett mål om dagen som gäller. Dessutom, dagen efter fastan får jag bara äta sallad. Jag längtar faktiskt :D



Ge mig bruden till högers ben, NU!

Ni har ingen aning om hur svag jag känner mig just nu.
Benen känns bortdomnade och armarna känns som spagetti.
En tanke flög snabbt förbi i min hjärna imorse, om att jag kanske skulle äta lite mat ändå, men det är ju onödigt att ge upp när man är längre än halvvägs.
 Jag luktade på godiset i skåpet idag igen ( Rörde det inte.) och sen gav jag mig fan på att baka två tiger-kakor.

Efter tiger-kakorna var klara så började jag leta efter ett recept till en pizza.
Så kan mamma och pappa och bror bli feta sen när de ska äta middag.
Ska göra två stora pizzor, så det så.

Nu gäller det bara att åka till affären med M och köpa alla ingredienser vi behöver.
 Tre gånger har jag blivit yr, och nästan trillat, men lyckligtvis gick det över rätt så snabbt.
Känner inga hungersmärtor, bara typ suget efter att vilja stoppa något i munnen och längtan efter vissa smaker.
Det borde jag ju kunna motstå. Allt jag behöver göra är att säga Nej.

Kom precis hem från en kväll spenderad tillsammans med M. Top Model, Efterlyst och ’Under arton och under kniven’.
Fy va stört.
Blev skit arg att Malvita och inte Whitney åkte ut ur Top Model, och ’Under arton och under kniven’ var ju bara helt stört.
Mådde illa som fan när man såg allt det där fettet tas bort.
Sen gick man på promenad, och det kändes inte som en timma, men det var det i alla fall visade det sig.
Känner mig just nu grymt fylld av ångest. Har inte ätit på 48 timmar, och jag tänker inte äta på ett tag heller. Inte förrän på lördag åtminstonde.
Men jag kom hem och insåg vad många frestelser det finns här hemma; Chipsburkar, skål med ploppgodis ( som luktar UNDERBART.) glass och pasta.
Jag luktade, men jag rörde inte.
Det är inte värt att bryta fastan för lite ploppgodis eller pasta.
Ush. Är ju inte ens speciellt hungrig.

Fast sen så har man ju börjat bli överkänslig mot allting som har med mat att göra.
Helt plötsligt märker man ALLA reklamer med mat i, vilka människor som äter ute på stan, vilka ord som har ordet ’EAT’ i sig och man har ju nästan fått bättre luktsinne.
Bara idag satte jag mig käpprak i stolen och vrålade ut i klassrummet: ’VEM ÄR DET SOM ÄTER BRÖD?!’ som om det var förbjudet.
Två runda, blåa ögon mötte mina, och sedan skickades ett förskiktigt leende mot mig.
Alla andra stirrade.
Jag fick vända mig om i stolen, och låtsas som om jag inte såg den där ostmackan på bänken.
Jäkla unge. Fattar hon inte att vissa måste kämpa för att bli smala?

Jag har börjat tappa tidsuppfattningen. Är vi redan i mitten av september?
 Herregud, tyckte det var nyss det blev september.
 Har gått ganska mycket idag, med B. Alltid lika skönt att komma ut och röra på sig,
och prata av sig massa skit med någon man känner sig 100% med!
Dock kom ju besvikelsen kl 08:00 när vi med tårfyllda ögon insåg att det inte var Top Model idag. Stackars oss.



Inte ens ett halvår. På högra bilden håller bruden runt sin arm. Kolla underarmen. Kan hon kan vi!

Från och med imorgon ska jag ( B ) gå på en fasta som inkluderar endast vatten och halstabletter ( jag har väldigt ont i halsen. ) och denna fasta ska vara i minst… 96 timmar.
Från Tisdag till Fredag.
Min magsäck behöver krympa, och efter fastan tänker jag börja med en sallad.

Jag blir så jävla sur på mig själv om jag inte klarar detta.
Jag har klarat det förut, så varför inte nu?
 Det gäller bara att lämna alla pengar i skrinet, och att undervika middagsmaten hemma.

Skulle helst gå ner och laga en snabb portion tomatsoppa just nu, men sparar hellre de till efter fastan.
Önska mig lycka till.
Om saker går som planerat så får jag köpa mig nått plagg som belöning.

Det har väl aldrig riktigt slagit mig förrän idag att det här ‘ska hända’.
Det finns inga ’kanske’ eller ’men’.
Jag kan absolut vänja mig vid det här.
Det kanske var när jag satt hemma hos M och kollade på Top Model (Heja Claire! ) som det slog mig, eller när jag såg en frisyr jag vill ha som kräver ett ansikte utan fett som binder samman haka och hals.
Men jag insåg att det är värt det.
Verkligen värt det.

Jag vill bli smal.
Jag SKA bli smal.

Den där bilden har nog etsat sig fast i hjärnan nu, när M kom tillbaka in i rummet, satte sig ner i soffan, slängde filten över sig, och tittade över på mig.
Den där blicken i hennes ögon, och sedan förklaringen att hennes pappa hade lagat mat åt henne.
Det var mörkt ute, klockan var åtta på kvällen, och ljuset från TV:n föll på hennes ansikte.
Kanske inbillade jag mig, men jag såg ångest.
Och jag mådde dåligt för henne.
Magen kurrade extremt, men jag kunde inte känna suget efter mat efter den där blicken.
Bara medlidande att hon behövde äta efter klockan sex.

Jag blir så sur nu när vintern är på väg, men ändå glad.
Positiva är ju att jag blir mindre hungrig på vintern, och man bränner mer då man finner roliga saker att göra ( kasta snöbollar, bygga snögubbar osv.) vilket gör att man kan stanna ute till klockan 10 på kvällen utan att ens börja tänka på mat.
Negativa är att det blir iskallt, och man inte kan cykla i flera timmar, eller ta långa promenader utan att frysa ihjäl.

 Idag var inte precis den bästa dagen.
Det slank ner tre ballerina kakor ( med mintchoklad.).
503 Kcal per 100 gram.
Ett paket var 190 gram.
Jag gissar på att det är ungefär 13-15 kakor i ett paket.
För att vara på den säkra sidan, så kan vi skriva 13 st.
 503/100x190 =955 Kcal.
955/13 = 73.5 Kcal i ett ballerina kex.

3 ballerina kex blev då totalt 220 Kcal.
Dom var ju så grymt goda, men direkt när jag fick reda på kaloriinnehållet (jag borde verkligen ha kollat upp det innan jag ens kom i närheten av det.) Så tvingade jag mig själv att titta bort.
Ni har ingen aning om hur GRYMT mycket jag ångrar mig just nu.

Den här helgen har inte vart den bästa, MEN: Den här veckan skall jag ge allt.
Denna veckan ska jag testa mig själv, utmana mig själv, pressa mig själv.
Hur mycket kan jag gå ner egentligen? Orkar jag? Håller det?
Pojkvännen skall på en spelning på fredag med massa kompisar han inte träffar så ofta.
Jag tänker inte komma där som hans enorma flickvän.
Och på lördag har syster fest, och självklart vill jag gå ner lite tills dess.

I vilket fall som helst, man kan gå ner mycket på en vecka.
Jag såg en "film" om en tjej som gått ner 12 kg på en vecka, med start på normal-vikt.
Varför skulle inte jag klara minst ett par-tre kilon?
Så B, bara så du vet blir det mycket promenader den här veckan :)

Idag kan jag erkänna har vart en av de värsta dagarna någonsin.
Men jag har inte förlorat hoppet. Nej. Visst känner jag mig så fet att jag tror jag kommer att numera rulla fram, men man förlorar inte förrän man ger upp.
Och jag har aldrig gillat att förlora.
Jag gick ner till bryggan ikväll, och ställde mig med ansiktet mot vindens riktning.
Regnet öste ner, men det kändes som om det tvättade bort dagens synder, så jag hade inget imot det.
Jag fann nytt hopp, då jag såg den övergivna badstranden, och då jag lunkade hemåt, fann jag inte en, Men TVÅ vägar som jag lätt kan bestämma mig att springa på, när mörkret fallit.
Kanske stiger jag upp extra tidigt , eller springer en runda innan jag går och lägger mig imorgon.
Jag behöver lite förändring.

Ångest, ångest, ångest.
Snälla låt mig bli smal.
Jag vill inte se ut såhär.

En snabbis innan läggdags. Har varit ganska duktig idag, och skippade morsans middag för lite tomatsoppa. Sedan var det promenad med B, och sedan hem till te och läxor.
Imorgon blir det väll ungefär samma visa, bara det att det kan alltid bli bättre. Mycket bättre.
På fredag skall jag "fika" med ett gäng kompisar. Det blir enbart kaffe för min del.
Jag kommer klara det här. Jag ska klara det här.
 

Sitter just nu här och kliar på myggbetten på händerna.
Har precis kommit hem från en promenad med M ( dock inte så lång, bara en timma ungefär.) och nu ska jag till att stänga av datorn.
Men ett litet inlägg först hinner vi ju alltid med.

 Denna följande månad blir det verkligen hårdkörning. Alla ursäkter i boken skall användas, och inga undantag skall göras.
 M fick mig verkligen grymt motiverad idag.
Men sen när lyckas hon INTE trycka in lite motivation i mig?

Fick bilder från min släktträff imorse, och jag måste faktiskt säga att jag ser FÖRJÄVLIG ut på bilderna.
Så hela dagen har jag gått och vart smådeprimerad, nära gråten flera gånger till och med.
Man blir paranoid och börjar tänka ’Pratar dom om mig? Tycker dom att jag är fet?’, ’Skrattar dom åt mig?’ och ’Varför tittar dom ens åt mitt håll. Jag är inte värd deras uppmärksamhet ens. JAG hade bara äcklats av mig själv om jag vart i deras skor'.

 Det värsta är väl när man börjar tänka så även om kompisar. Man slutar lita på folk, och misstänker hela tiden att dom pratar om hur fet man är. Och inget annat kan man göra än att titta ner i skolbänken och rycka lite i kläderna, så att dom ska bli mer pösiga.
Täcka mer, så att dom slipper se på en.

Så lite av motivationen är nog också att nästa gång släktingar ser mig skall jag vara smalare.
Iaf med ett BMI på minst 19 . Skall börja leka runt med smycke-tillverkling lite, då detta tar ganska så mycket koncentration, och man får annat än mat att tänka på hela tiden.
Plus, det är grymt kul att gå runt med saker man gjort själv.

Den 16 September kommer den nya ELLE ut ( jag LÄNGTAR.) Och förhoppningsvis kan jag & M åka till Ullared snart. Jag hoppas att dom har låg kalori tomatsoppa där <3 Ett plus är ju att man BRÄNNER jävligt mycket kalorier när man går runt där och letar.

Frukost (bestående av 2 knäcke & 2dl yoghurt), en glass (478 jävla kalorier), liten middag.
Plus promenerande i stan.
Alltså herregud. Visst var glassen god, men nästan 500 kcal?!
Inte värt det.
Tur för mig att jag inte kommer äta något mer idag i alla fall.

För övrigt mätte vågen åt rätt håll imorse. Goodie good.

Måndag. Ny vecka. Ny månad.
Var på hemköp förut med B och K, och köpte mig två burkar till av Findus(?) tomatsoppa. Mums, gott och kalorisnålt!
Sju kilo kvar nu. Klart jag klarar det. Jag måste klara det.

"Det har INTE vart värt det. Man TROR att man vill ha det, men när man väl är klar så är man inte lyckligare.
Man är bara deprimerad och fet."

Så sant.

Just nu är jag GRYMT sjuk, men jag måste faktiskt säga att jag inte har något imot det.
All mat smakar för tillfället motbjudande, så jag ska nog hålla mig till vattenflaskan från och med nu.

Dock, med motivationen att få bra betyg, så tvingar jag mig att gå till skolan, även om jag blir sur och grinig efter halva dagen.
Funderar på att köpa gymkort eller liknande, men är inte speciellt glad på att behöva spendera några pengar alls.
Man vill ju alltid ha mycket pengar till hands.

 Idag har det inte blivit särskilt mycket.
Vanilj yoghurt till frukost, filmjölk och kanel till lunch och sedan tomatsoppa till middag.

Ska nog springa iväg och plugga lite nu, och imorgon ska man leta brevpapper och kanske köpa pärlor.
Jag vet inte hur det är med er, men att ha nånting med mig runt halsen eller armen påminner mig konstant vad jag har att kämpa för.
Så imorgon ska jag köpa pärlor och skapa ett armband eller halsband som skall påminna mig vad jag kämpar för.

På senaste tiden tar jag åt mig av nästan allt som sägs, vilket känns konstigt.
Vanligtvis brukar jag bara räcka ut tungan eller rycka på axlarna när någon skämtar om att man är lite tung, men nu är det som om värsta dissen.

På bussen börjar man också märka att man inte är den smalaste, och man blinkar nästan inte när man får syn på en smal människa som kommer gående.
”Så där vill jag se ut.”  Tänker man, och hatar sig själv för att man inte är lika smal och fin som dom é.
Måste kämpa.