rainbee

Antar att jag inte behöver inleda den här bloggen med någon dramatisk novell om vad denna handlar om, eftersom den skrivs av oss - till oss. Vi antar alltså att det inte är någon annan än vi själva som läser detta, och vi skriver därför precis vad vi vill! :)

Att bo hos pojkvännen innebär en del problematik i vissa avséenden. Mat. För inte vill man ju att hans förräldrar skall märka någonting, så istället får man stå ut med världens ångest varje kväll. Ta i lördags som ett exempel. Helt ovetande om dagens alla kommande måltider, äter jag brunch (tacos) i tro om att det i stort sett skulle vara det ända jag skulle behöva äta den dagen. Men icke. Inte långt efter ställer sig hans mamma och gör värsta lunchen, bestående av pastasallad. Jag äter tre pastaskruvar. Jättesnällt av henne, jag vet, men om hon bara visste.. Det visar sig även att vi är bortbjudna till en nära vän till den här familjen, på middag. Detta är en vän som tar väldigt illa vid sig om man inte äter ihjäl sig av maten, och eftersom han redan har svårt för folk från staden där jag bor, vill jag verkligen inte göra det hela värre genom att inte äta. Så ja, förrätt - varmrätt - efterrätt. Allt detta toppat med två drinkar på kvällen. Så, vad gjorde jag den här dagen som var något sånär bra? • 90 minuters promenad (varav en timme var i raskt tempo), • Lekte med två av gästernas 1,5 åriga son (mer krävande än vad man tror), • Lite badminton. Inte helt bra, men bättre än ingenting! Igår var vi och köpte ett badmintonset, så idag blir det nog en del spelande, plus att jag skall ta en promenad innan frukost. Jag skall fan klara det här, på ett eller annat sätt!