rainbee

Det har väl aldrig riktigt slagit mig förrän idag att det här ‘ska hända’.
Det finns inga ’kanske’ eller ’men’.
Jag kan absolut vänja mig vid det här.
Det kanske var när jag satt hemma hos M och kollade på Top Model (Heja Claire! ) som det slog mig, eller när jag såg en frisyr jag vill ha som kräver ett ansikte utan fett som binder samman haka och hals.
Men jag insåg att det är värt det.
Verkligen värt det.

Jag vill bli smal.
Jag SKA bli smal.

Den där bilden har nog etsat sig fast i hjärnan nu, när M kom tillbaka in i rummet, satte sig ner i soffan, slängde filten över sig, och tittade över på mig.
Den där blicken i hennes ögon, och sedan förklaringen att hennes pappa hade lagat mat åt henne.
Det var mörkt ute, klockan var åtta på kvällen, och ljuset från TV:n föll på hennes ansikte.
Kanske inbillade jag mig, men jag såg ångest.
Och jag mådde dåligt för henne.
Magen kurrade extremt, men jag kunde inte känna suget efter mat efter den där blicken.
Bara medlidande att hon behövde äta efter klockan sex.