rainbee

Borde egentligen sova nu, men känslan av att växa och bli fetare håller mig vaken.
Tänkte att istället för att sitta tyst som en mus, så kanske jag borde skriva något här?
Om vadå?

Kanske om drömmen jag hade igårnatt?
Det är ju trots allt inte bra för en att hålla allting inom sig, och sedan kanske M får lite mer info om det SMS jag skickade henne efter att jag hade vaknat.



Jag kommer inte ihåg så mycket av drömmen.
Bara...shit. Jag börjar redan få tårar i ögonen.
Hur fan kan en dröm påverka en så mycket?

Det värsta var att den var så sjukt realistisk.
Inga påskharar som sprang fram runt bänkarna precis med korgar fyllda av platåskor.
Nej.
Det här var så sjukt jävla realistiskt det bara kunde bli.
Jag kommer ihåg att jag kunde känna saker mot min hud.
När folk råkade gå in i mig.
Lukterna.
Allting såg ut precis som i verkligheten, att jag inte var säker på om jag fortfarande drömde eller inte när jag väl vaknade.

Men jag ska sluta babbla.
Vad handlade drömmen om?
Jag satt i samlings-salen i skolan.
Tillsammans med kanske fem andra människor jag aldrig sett förut.
Rektorn och skolsköterskan stod framför oss.
Och rektorn skakade lite på huvudet, innan han sa med tung röst informerade oss om nyheter han nyligen fått.

Det var om M.
M var död.
Hennes säng stod tom. Hennes rum var kallt. Hennes mamma grät. Hennes pappa satt stel i en stol i vardagsrummet.
M var död.
Jag kommer ihåg att allt syre sögs ut ur runmet.
Jag kunde inte andas.
Kippade efter luft tills jag blev yr, och när jag väl fick syre, så började trycket över bröstet.
M var död.
Fysiskt illamående, kände jag skulden rasa över mig.
Det var mitt fel.
Jag skulle aldrig ha köpt fettförbränningstabletter.
Var det dom som tog livet av henne?
Överdosade hon?
Fick hon en propp?
Var det för att hon inte åt?
Hennes organ gav vika?
Vad än som hade taget hennes liv, så visste jag att det var mitt fel.

När jag vaknade var jag rädd för att öppna ögonen.
Ville inte se världen idag.
För om det visade sig att det var sant...att hon var död...
Jag skulle inte kunna leva med mig själv.

Det där illamåendet har följt mig genom hela dagen.
Och när jag tänker på de där små orden....
M är borta?
Avliden?

Jag vill aldrig höra dom orden igen.
Aldrig.